Läst i min egen blogg
Har precis suttit och läst i min blogg.
Det känns bara så kul ibland att läsa, se vad jag gjorde vid den här tiden förra året, och det känns verkligen inte som om det var ett år sen.
Satt och skrattade och tyckte att det mesta var riktigt kul tills...
...jag kom till inlägget jag skrev om min morfar då han gick bort, jag läste och när jag kom mot slutet så kände jag att tårarna började rinna, Gud vad jag saknar min morfar. Vi har bilder och filmer från när jag var liten och dem båda (mormor och morfar) var pigga, jag var pytteliten och gick och höll min morfar i handen, det såg helt crazy ut, eller kvällarna under julen då jag kurade ihop mig i hans knä.
När jag sitter och tänker efter så tror jag att jag tog allt för givet på ett sett, jag var fortfarande ganska liten när min mormor och morfar blev sämre och inte längre kunde ta hand om sig själva, och jag var ännu mindre när jag har riktiga minnen med dem. Minnen som jag vill ha kvar, vilket var varför jag inte gick och hälsade på dem så mkt undertiden dem satt på Åsgården. För när dem bodde där var dem inte dem jag kom ihåg när jag var liten. I slutet så var min morfar inte ens riktigt där, hans kropp var där men han pratade aldrig och det var inte ofta han visade tecken på att han fattade att vi var där, men när han gjorde det, det betydde så mycket. Jag tog hans hand en gång då han tryckte min hand hårt i sin. Jag saknar dig!!!
Det känns bara så kul ibland att läsa, se vad jag gjorde vid den här tiden förra året, och det känns verkligen inte som om det var ett år sen.
Satt och skrattade och tyckte att det mesta var riktigt kul tills...
...jag kom till inlägget jag skrev om min morfar då han gick bort, jag läste och när jag kom mot slutet så kände jag att tårarna började rinna, Gud vad jag saknar min morfar. Vi har bilder och filmer från när jag var liten och dem båda (mormor och morfar) var pigga, jag var pytteliten och gick och höll min morfar i handen, det såg helt crazy ut, eller kvällarna under julen då jag kurade ihop mig i hans knä.
När jag sitter och tänker efter så tror jag att jag tog allt för givet på ett sett, jag var fortfarande ganska liten när min mormor och morfar blev sämre och inte längre kunde ta hand om sig själva, och jag var ännu mindre när jag har riktiga minnen med dem. Minnen som jag vill ha kvar, vilket var varför jag inte gick och hälsade på dem så mkt undertiden dem satt på Åsgården. För när dem bodde där var dem inte dem jag kom ihåg när jag var liten. I slutet så var min morfar inte ens riktigt där, hans kropp var där men han pratade aldrig och det var inte ofta han visade tecken på att han fattade att vi var där, men när han gjorde det, det betydde så mycket. Jag tog hans hand en gång då han tryckte min hand hårt i sin. Jag saknar dig!!!
Ni kommer alltid finnas i mitt hjärta <3 Jag älskar er!
R.I.P
Kommentarer
Trackback
