Just nu, när jag sitter för mig själv och lyssnar på musik så kommer tankarna och minnena av min tid i Moskva upp. Att gråta över den tiden jag saknar mest, det har jag gjort så många gånger så att mina tårar inte längre finns där.
När jag första gången berättar för någon att jag har bott i Moskva får jag alltid frågan - Var det inte läskigt? Och nej, det var allt annat än läskigt. Det är nog det tryggaste jag har känt mig i hela mitt liv, även fast jag inte kunde säga mycket mer än "jag kan inte prata ryska" på ryska.

Den första veckan i Moskva så hatade jag allt!
Jag hatade skolan, jag hatade Ryssland, jag hatade min mamma som hade tagit mig til Ryssland och tagit mig bort från min trygghet i Sverige. Jag var arg och irriterad för det mesta.
Men det ändrades snabbt när jag lärde känna människorna som gick på SSIM (Svenska skolan i Moskva) Dem var helt underbara. Jag och min syster kom från Sverige och dom välkommnade oss direkt. Jag fick några bästa vänner på några minuter. Alla människor hade varit med om samma sak, denna flytt från en trygghet och dom visste vad det var allt handlade om. Och grejen var den, vi hade bara varandra. Det är ju inte precis som i Sverige när man var säker på sin sak och sina närmsta och har vänner över hela stan som inte ens känner varandra, utan nu, nu hade vi bara varandra.  Vi var i ett land där språket var helt annorlunda än vad vi var vana vid.
Sammanhållningen som vi hade där kan jag nästan inte ens beskriva.

När jag sitter och tänker tillbaka på tiden då jag hade lov och längtade tillbaka till skolan. Det känns ganska konstigt nu när jag hela tiden längtar efter lov. Men skolan där var som ett andra hem. Alla kände alla och alla umgicks med alla.  Alla gånger vi åkte till Zavidovo och skulle tillbringa några dagar där! Så himla mysigt. Bo i små stugor göra aktiviteter som att leka maffia(?) bada i deras badhus, med deras turkiska bastu, bara minnena från den turkiska bastun får mig nästan tårögd. Hur sjukt låter inte det?

Moskva är en tid i mitt liv som aldrig kommer att komma tillbaka men även tid jag ALDRIG kommer att glömma. Det är sjukt, innan jag skulle flytta dit så trodde jag tvärtom. Jag ville verkligen inte flytta, jag avskydde tanken på att flytta och jag var så arg. Så jäkla arg.
Sen, efter fyra år så vägrade jag att packa ihop mitt rum för jag ville verkligen inte flytta hem, tillbaka. Jag kommer ihåg dagen som igår när jag satt på mitt golv och skulle packa ner alla saker. Det gick inte, jag bara satt o grät. Tillslut sa mamma att hon skulle packa ihop mitt rum. Jag kunde verkligen inte. För det kändes denna gång förjävligt att lämna Moskva som jag hatade så mycket förr.

Varje år som vi bodde där så kom och gick det människor, skolavslutningen var det sorgligaste tiden på hela året. För då flyttade alltid någon hem. Och det var ju alltid någon man kände och älskade, någon man hade lärt känna under dem senaste åren eller kanske till och med månaderna. Det känns så konstigt nu, att man hade så många vänner och så många människor som man älskade även fast man bara känt varandra i några månader. Här i Sverige så har jag svårare att öppna upp mig på samma sätt.

En fråga som många frågar mig ofta är också - Skulle du vilja flytta tillbaka?
Just nu skulle jag bara kunna säga nej. Moskva är ju alltid Moskva men det kommer inte vara mitt Msokva sålänge inte dom människorna bodde där samtidigt som jag bodde där. Människorna gjorde allt.
Jag förändrades så himla mycket under den tiden osm jag bodde där. Jag vet hur jag skulle vart om jag inte hade flyttat och jag är så jäkla glad att vi flyttade till Moskva!

Det hela med detta inlägg är att jag saknar Moskva så sjukt mycket. Och det kommer jag nog alltid göra på ett sett. Det är ändå tre år sen jag flyttade hem men mamma o pappa kan inte spela musiken som jag och anastasia satt o sjöng till i bilen. Låten var rysk och jag har ingen aning om hur man stavar det. Men den drar upp minnen som i och för sig är glada men något jag saknar!

Jag har det bra här i Sverige också och jag har underbara kompisar här, många av dom från Moskva har ju flyttat hem också men om ni frågar mig så är det inte samma sak.
Jag älskar mitt liv nu och mina kompisar nu, men ibland känns det bara skönt att tänka tillbaka på den tiden.